missthure

Jonas sa att byggaren skulle komma klockan 14 för att visa honom offerter på fönster och dörrar. Min första reaktion va "kan han inte vara maila över det" men kan elektrikern komma en söndag så kan väl en byggare komma en lördag. 

Jag tänkte ju inte att jag skulle behöva va med så man går här hemma och skrotar i myskläder. Allt som sitter skönt och behagligt. 

Men så säger Jonas "dom är vist två byggare, han har fått långt hår också"

Tittar ut genom fönstret. Men? Det där är ju mammas bil. Va gör hon här? Och en bil till, det är ju saras. Va gör dom här. Viste du om att dom skulle komma? Lite olämpligt att dom kommer samtidigt som byggaren skulle komma. Sen när dom går upp för grusgången och jag ser paket, då förstod jag.

Jonas har lurat mig hela tiden. Va inte nån byggare som skulle komma. 

Jag har ju fortfarande svårt att förstå att det växer nått inne i min mage. Att jag ska få bli mamma. Jag som hela tiden sagt att jag inte kommer träffa någon. Jag kommer inte få några barn.

Kanske har man sagt så för att skydda sig själv. Att inte bli ledsen och besviken. 

Och sen den här uppvaktningen från familjen och vänner som vart delaktiga. Så tacksam och rörd.  

Jag är glad, stolt och oerhört tacksam att jag träffat Jonas. Att vi nu kommer bli en liten familj.

Samtidigt rädd, så mycket som kan hända. Och att föda ett barn till den hårda värd vi lever i idag. 

Nu kommer det komma en tid fram över med så mycket kärlek och så mycket oro. 

Men är så glad ändå att vi ska få uppleva detta. Så nu får bebis gärna komma ut.