missthure

Tänk att sin värsta upplevelse kan leda till den bästa. Det blev en Pojke.

I 9månader har jag kämpat med illamående och kräkningar. Från v6 fram till v.22 spydde jag varje dag. Sen kunde jag ha nån dags uppehåll. Men att va gravid va inte nått njutbart. Blev bara tyngre och tyngre. Svullna händer och fötter. Gick upp 23kg. Sist jag vägde mig vägde jag över 80kg. Inte konstigt man va mör i kroppen. Jag som aldrig vägt över 65kg förut

Men sen kom dagen D.

Det blev en tuff start för både mamma och son. Klockan 21:00 den 27e september gick mitt vatten. Jag trodde först jag kissa på mig, fram till det att jag börja se blod. 

Jonas fick kasta sig på telefon och ringa förlossning på Vrinnevisjukhuset. Ren rutinkontroll ville dom att vi på en gång skulle åka in. Regnet stod som spön i backen. Så va bara lasta in väskan och hundar och åka iväg. 

Hundarna stäppers av hos svärföräldrarna så åkte mamma dit och hämta Bonzo.

Väl på plats visa det sig att det va vattnet som gått men att jag hade för oregelbunden värkar så dom skicka hem oss. Men eftersom vattnet gått bad dom oss komma tillbaka 15:30. Vi va hemma runt 00:30 igen. Tog bara en dusch och la oss. 02:30 väcker jag Jonas och säger att det här går inte längre. Börja bli allt mer intensiva värkar. Jag kunde inte sova. 

Så han fick ringa och vi åkte tillbaka på natten. Väl inne är jag bara öppen 1cm. Så dom vill ju så klart åter igen skicka hem oss. Men hon såg hur ont jag hade, så dom beslöt sig för att jag skulle få ett rum. Fick nån morfintablett och en tablett att sova på. Jag sov dock bara 2h.

När klockan ca 12:00 va jag öppen 2-3cm. När klockan va 18:00 va jag öppen 4cm, klockan 22:00 va jag öppen 6cm och vid 00:00 8cm. Det gick såååååå långsamt och det gjorde sååååå fruktansvärt ont. Fick ryggmärgsbedövning, den fick dom fylla på med extra doser 3ggr pga smärtan. Klockan 02:00 bedöms jag va helt öppen. Då kommer barnmorskan in och säger. Inatt ska det bli barn. Men vi behöver göra lite gymnastik övningar så bebis sjunker ner mer.

Dom där gymnastik övningarna höll på att knäcka mig. Usch vilken smärta. Skulle ligga utanför med benet från sängkanten. Upp med benet i fosterställning. Det skulle upprepas 3ggr vid varje värk som kom..

Jag skrek rätt ut. Jag va inte rädd, man jag fick panik. Va sån panikkänsla varje gång det tröck på och inget hände. Fick sån panik och bara kände, ta ut barnet. Jag klarar inte mer. Jag va såååå trött också.

"Göra va ni vill men ta bara ut den."

Det sluta med att en läkare kommer in och det blir sugklocka. Jag minns inte hur många värkar jag va tvungen genomlida när dom drog klockan. Va säkert 5-6st innan han tillslut kom ut. 

Jonas sa att det va fler ggr dom titta på varandra och skaka på huvudet. Men sen…

Vilken befrielse, vilken lättnad, vilken känsla. Från nära döden upplevelse till "I’m in heaven" 04:18 den 29e september kom han ut. 52cm lång och 3870g

Jag sprack ju dock Mycket. Bristning slida/mellangård grad 2

Dom va 3st som höll på och sydde mig. Tror det tog 1,5h innan dom va klara. "Vi lär oss av varandra" nu i efterhand kanske det blev för många kockar i den soppan.

Jonas stackarn höll på att svimma när jag hade som mest ont. Jag va tydligen okontakt bar ett tag och ögonen snurra på mig. Barnmorskan hade gått fram och klappa på honom. Kan tänka mig att det är otroligt jobbigt att stå bredvid och titta på när den man älskar har så ont och man kan inte göra mer än att bara sitta bredvid och stötta. Han va fantastisk där inne. Fina Jonas. ❤️ 

Nu är vi helt plötsligt föräldrar. Mamma och pappa, känns så stort och overkligt. Sån tacksamhet och lycka.

jag förstår nu va alla pratar om när man nämner gränslös kärlek. För oj va man älskar detta lilla liv. Kommer på sig själv hur man bara ligger och tittar på honom.

Men det här va bara början. Nu kommer eftervården:

Smärtan jag kände under förlossningen va hemsk. Men lika hemskt fortsatte det sen att vara. Kändes som jag fortfarande hade hans huvud mellan benen, stå och gå har vart en plåga.

Jag vet inte hur många under förlossningen som tittat, klämt och känt mellan mina ben, så att va pryd efter en sån här förlossning är väl synd att säga.

Lika så att få igång amningen. Vet inte hur många som vart framme och klämt på mina bröst. Jag hade tydligen rikligt med mjölk. Va inte många som kunde handmjölka ut två teskedar råmjölk på en gång, jag som tyckte det såg lite ut. Lilleman ville dock inte ta bröstet. Fick börja krångla med amningsnapp. Den slog han bort och han blev ledsen för det tog tid innan jag fick dit den igen. Gjorde ont. Det här med amningen kände jag på en gång att det va inget för mig. Tyckte det va såå jobbigt. Förmodligen också för jag hade så ont. Så svårt att sitta.  Så det här mysiga med att sitta och amma blev istället en plåga.

Han gick ner massor i vikt. Fick gulsot. Men gulsoten låg ändå under riskvärdet. Så han har inte behövt nån behandling. Men dom har hållit koll på honom. Svårstucken kille. Så han fick åka ner till NEO så fick dom sticka honom.  

På söndagen Kom en sån här antiklimax dag. Dom kommer in på morgonen och säger att vi får åka hem. Men dom ska bara ta lite prover först. Så visa det sig att Noel har gått ner ännu mer i vikt så nu har han gått ner 10,2% han får inte gå ner under 10. Sen tog dom HB på mig. (Blodvärde) då va det på 97 det får tydligen inte gå under 100. Så då tog  dom blodprov på mig också. Sen hans gulhet, va uppe på 280. Dom va väl inte helt nöjda med värdet på honom. 

Men Gulsotsvärdet låg under behandlingsvärdet. Så där behövde vi inte göra nått. Nu skulle han äta var 3e timme och efter varje måltid skulle vi koppa honom med ersättning. Så hoppas vi på bra resultat till morgonen där på. och då skulle vi  iså fall få åka hem. om dom ser att koppningen ger resultat på vikten. 🙏 och alla prover nu ser bra ut. 

Det roliga sen när kvällspersonalen tar över så har dom läst fel. Han låg inte under värdet. Hans vikt låg på 9,8% och boldprovet visa ändå bra på honom.  Så då fick vi helt plötsligt sluta koppa honom. Då skulle vi bara koppa vid behov om han äter dåligt när jag ammade. Mitt värde va tydligen ännu sämre de låg heltplötsligt på 93. Men då va det typ. "När du kommer hem ta dubbla järntabletter." Dom Kunde väl kanske bjuda en järntablett, men icke. 🤪

Jag va fast besluten den natten att jag ska hem, jag tror jag amma en gång i timme. Va mer eller mindre vaken hela natten.

När måndagsmorgonen kom gav det resultat. Han hade börja gå upp i vikt. Så vi skulle nu få åka hem. Men dom va inte helt nöjda med gulheten. Så det behövdes kollas upp, men vi skulle slippa åka till Norrköping. Vi kunde göra det på kvinnokliniken på ksk istället. 

Måndag lunch får vi äntligen åka hem. Jag hade såååå ont. Varje steg mot bilen va en plåga. Samtidigt va jag så glad att få åka hem. Tårarna spruta både av lycka och av smärta. Jonas ville att jag skulle stanna kvar i huvudentrén så kunde han hämta bilen. Men nej, jag bara gick. Jag ville bara ut från sjukhuset. Helt kallsvettig.

Va sån befrielse att få komma hem och sova i sin egen säng. Gå på sin egen toalett och få ta en dusch hemma. 

Nu tänker man ju att allt är frid och fröjd att man fått komma hem. Blir inte alltid som man tänkt sig.

Tisdagen den 4e fyllde världens bästa sambo och pappa år. Detta ville jag ju så klart fira. Så jag kämpar mig ner och gör i ordning frukost på sängen. Kommer upp med frukost bricka skönsång med lilleskutt tårar. Jag hade så ont men ville ju att Jonas skulle få frukost på sängen. Så som jag fick när jag fyllde år. 

Vid lunch är det kontroll för lilleman på kvinnokliniken i Katrineholm. 

Det va ju inte riktigt så här vi skulle fira Jonas födelsedag. När barnmorskan såg mig inkvidandes fråga hon om förlossningen. Hon skulle ju bara kolla lilleman. Men hon fråga sen om det va okej att undersöka mig också. Va väl tur i oturen kan man säga. Inte konstigt att jag har ont för stygnen har gått upp. Så hon skickade tillbaka oss till Norrköping till BB. Det va bara åka raka vägen dit. Hon ringde och förvarna Norrköping att vi skulle komma.

Bebis där emot fick grön lampa. Både på hörseltest, hudfärg och vikt. Så nu går det sakta uppåt men åt rätt håll för lilleman. 😍

Väl på plats i Norrköping igen möts vi av tråkigare besked. Läkarna gick på jour klockan 16. Vi va där 15;45. Så dom vist inte när någon kunde titta på mig. Kunde dröja 1, 2, 3h kunde bli senare på kvällen/natten. Dom hade ingen aning. Så ändra fick jag vänta eller åka tillbaka på onsdagen. Jag klara inta av väntan och sitta där. Så vi fick en inbokad tid till onsdagen 13:00. Så va bara åka hem igen.

På onsdagen möts vi av läkaren som sydde mig efter förlossningen. Dom tog odling och börja spraya med nån spray som skulle bedöva ytligt. Sved och gjorde så ont. Hon kunde inte ta beslut själv vad som behövde göras, så hon kalla på en överläkare. Som då konstatera på en gång att jag behövde opereras. Jag hade för ont för att dom skulle kunna göra nått på plats. Så vi blev inskrivna på BB igen.

Stor smäll blev det när läkaren säger att det bara är jag och bebis som får stanna. Jag förstod på en gång att Jonas då behövde ta med Noel hem. Att dom Båda skulle få lämna mig och jag bli kvar själv 😭😰😭 det va så hjärtskärande bara tanken att inte få ha dom med mig.

Men så kom barnmorskan så hon fixa så att Jonas fick va kvar. Hon tyckte självklar pappa och bebis skulle gå stanna kvar hos mig 🙏 sån befrielse. Sån lättnad. 🥲

Vid den här tiden hade jag trappa ner på amningen och vi hade mer gått över till ersättning. Vilket va bra. För då kunde Jonas fortsätta sköta matningen medans jag skulle iväg på operation. Blev för jobbigt med amningen. Känslan av att inte veta om han fick i sig ordentligt, smärtan. Blev som en ond cirkel. Så när jag trappa ner så va den som en Sten föll. Kändes skönt att veta att barnet får alla fall i sig mat och jag vet hur mycket han får i sig. Och han verkar må bra.

Jag opererades runt 17:00 på onsdagseftermiddagen. Operationen gick bra. Det visa sig att jag hade som ett stort blåmärke som va blodfyllt som dom tömde på blod. Sen hade stygnen släppt på några ställen. Hon hade även hittat nån viktig och bra muskel som hon hade lyckats sy ihop. Läkaren som operera mig va väldigt nöjd efter operationen. En lyckad operation. Förmodligen va det det blodfyllda blåmärket som va boven till största smärtan och att det trycket gjorde att stygnen lossa. Kändes som hans huvud va kvar mellan benen. Att varje steg man tog va som man skulle tappa hela underlivet..

Jag är såååååå glad och tacksam för barnmorskan på KK som va så pass professionell  och uppmärksam att hon även tog en titt på mig. Läkaren sa att jag kom in i rätt tid. Hade jag väntat några dagar till hade dom inte kunna operera. Då hade dom behövt få bukt på infektionen först.

Jag är jätte tacksam för sjukvården och alla barnmorskor som stöttat och hjälpt oss under den här vård tiden. 

Eftervården på lilleman har vart jätte bra. Men man inser kanske nu i efterhand att man missa eftervård på mamman. Att ingen kolla mer status på mamman innan vi fick åka hem. Jag fatta ju heller inte att det va onormalt att ha så ont. Tänkte att de skulle va så. 

En sak som är säkert. Kommer aldrig vilja föda vaginalt igen.

Nu fortsätter kontroller både på bebis och mamman. Och vi får va hemma och läka.

Så tacksam och glad för min stöttande sambo som vart helt fantastisk. 

Det har så klart vart jätte jobbigt för honom också.

Han har två bilder framför sig som dyker upp ibland som gör honom ledsen. Första är under förlossningen när jag hade som mest ont. När jag va okontaktbar och ögonen bara snurra på mig.

Nästa när jag åker ut från rummet när jag ska till operation. När han sitter kvar med lilleman. Och blir lämnad själv. Ovissheten hur det ska gå, hur länge jag blir borta. Osv..

Han försöker va stark inför mig. Men vet att även han har brutit ihop några ggr i tårar. 

Men tillsammans blir vi starka. Älskar min lilla familj. ❤️ så tacksam 🙏