missthure

Verkligen Med och motgångar..,

Men också dom här sakerna som jag lär mig av, som jag växer som människa. Där jag får visa mig svag ett tag som sen ger mig styrka.

Fina rubriker.. 

politikerna har beslutat om att lägga ner bolagen i landstinget.. Detta skapar ju så klart oro och spekulationer. Vad händer nu? Spännande nästan varje dag.. det jag förstår av det hela är att vi går tillbaka från bolag till förvaltning igen. Jag förstår ju också att man behöver städa på ett sjukhus. Så att städ kommer på nått sett va kvar. Det jag inte vet är ju om jag behöver va orolig över min team leamledar tjänst? Återstår att se. 

Det jag faktiskt tycker är bra med det här är att man nu satsar på vården. För så långt har jag också förstått.. fortsättning följer..

För att göra en lång historia väldigt kort..

För lite mer än en månad sen fick jag höra att min pojkvän kände av allergi mot min hund. Så klart jobbigt att höra, och man kan ju så klart inte rå för om man är allergisk. 

Men ikväll kröp lite mer av sanningen fram. 

Ett liv med hund är inte riktigt nått han ville ha. Även om han skulle kunna få bukt på allergin så kvarstår ändå problemet med att jag har hund. Och att han inte tycker om hund. Där med får vi ju såklart ett stort problem.

Jag har hund, kommer alltid vilja ha hund. Det är inte bara min familjemedlem. Det är också ett intresse jag har. Jag skulle inte känna mig hel utan djur. Det är en del av mig.

Så idag har vi gjort ett gemensamt men väldigt tungt beslut att gå skilda vägar. 

Självklart känns detta sjukt jobbigt. Jag vill ju så klart inte behöva välja mellan min hund och min pojkvän, han jag trodde jag skulle leva med resten av mitt liv. 

Men ibland kommer man till ett vägskäl och en insikt att det inte längre fungerar. Han kommer så klart alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Men nu endast som vän.

Är hon på nerevåningen så kommer hon springandes upp för trappen när hon hör att jag är på väg upp i sovrummet. 

Älskade katt. Min fina Skilla <3

Blir sjukt imponerad över min vän och hennes hund när det kommer till lydnad. Suger åt mig allt jag kan och hoppas på att jag och Bonzo också ska kunna komma dit en vacker dag. Övning ger färdighet. Men vi har låååång väg kvar. 

Jag har världens finaste och bästa vän <3

Barnet älskar hunden och hunden älskar barnet. 💕 

Ridskolan, Tacos, godis, film, promenader och bus med Bonzo, en bra fredag 

Han kröp först upp i mitt knä och satte sig på min mage. (Han har intebriktigt förstått hur stor han är) Sen fortsatte han upp och la sig på ryggstödet på fåtöljen. Sötnosen

Bus på lördagen med Kristin och Hedda och spår och allmänlydnad och äve lite bus på söndagen med bästa Hanna och Sally. Kan ju inte bli bättre!

Så nöjd och stolt över min hund.

Fått bra tips och idéer på hur jag ska kunna fortsätta träna mitt yrväder. 

Han ger mig stundtals gråa hår men även såååå mycket kärlek. Fina hunden.

Blev en skogspromenad med Kristin och Hedda. Blåsigt men mysigt. Supernöjda hundar.

Fredag = ridskolan med bästa Alva.

En dag som denna blev det ute ritt. Fråga Alva om jag kunde stanna kvar. Men icke, jag va tvungen att gå med. (Springa med)

Varm dag, helt dyngsvett. Ridläraren som red vände sig om och fnissa lite och fråga hur det gick. Jisses va dålig kondition jag har, men jag sprang glatt bredvid, flåsandes. Phu, näst gång får hon rida ut själv. 

Men jag kan säga att jag va glad att dom han tillbaka innan ovädret kom. Vi han bara komma in i stallet igen så var det som att hela himlen öppnade sig. Sånt sjukt oväder, det va som att sätta på en högtryckstvätt, det bara piska, blixtar och dunder och världens storm. Sån tur att det inte hände när dom va ute och red.

När vi väl skulle åka från ridskolan och kom upp till stora vägen var det bilkö. Träd över vägen. Kom en bil som stanna bredvid mig och fråga om vi hade testat att ta grusvägen så man kommer in på Katrineholms vägen. 

Jag hittat ju inte den vägen. Och va väldigt tveksam till att dra iväg på en grusväg i detta väder. Men det va lixom stopp åt båda hållen. Man kunde inte åka mot Vingåker, kunde inte åka åt forsa för där låg det också träd. Så jag tänkte äh, vi chansar. Jag följde efter tanten på grusvägen. Alva fick panik i bilen. Det va krokodiltårar. "Jag vill till min mamma, jag vill inte vara här" så vi fick ringa och ha mamma på högtalare. Det va bara att dom va också fast där hemma. 5st träd låg i fårhagen. 

Vi åkte förbi 6st träd som vi lyckades ta oss förbi som låg halvt på vägen. Men det 7 blev det tvästopp även här. Vilket äventyr, va bara att vända. Vi va fast. Men 5min senare mötte vi en traktor. Så då kunde vi vända om igen. Han skulle ta bort trädet över vägen. Så då tyckte ju barnen det va lite spännande. Alvas ridkompis åkte nämligen bakom oss.

När trädet va borta han jag bara säga till Alva. "Hoppas traktorn fortsätter ifall det ligger fler träd" mycket riktigt. Där låg ett till.

När jag äntligen kom hem 1h och 40min senare efter att ha lämnat Alva hos farmor så visa det sig att en av mina takpannor blåst bort från taket. Typiskt.

Det va bara att ta sig upp på taket. Men det fick jag göra idag (lördag) våga mig inte upp igår när det blåste och regnade. 

Det här va ändå en "liten storm" vill inte va med om nått sånt här igen. Obehagligt och läskigt.

Två dagar ska jag nu tillbringa i Nyköping för att lära dom nya VNS medarbetarna lokalvård. 

Dagen började idag med 2h teori. Där efter praktik. Min första tanke va 

"jag ska lära dom allt jag kan, vilket kommer gå väldigt fort."

Men insåg ganska snabbt att det inte kommer gå fort. Jag har fortfarande mycket kvar att lära ut...

Jag kände inte alls för detta när jag åkte i morse. Varför måste just jag åka till en annan ort, ett annat sjukhus för att lära folk hur man ska städa? Det kunde väl nån i Nyköping göra? 

Men jag åkte från Nyköping idag stolt, med ett leende på mina läppar. För fick höra det bästa man kan få höra.

En kvinna kommer fram till mig och säger:

 "vi prata om dig på lunchen, och vi sa att Alla borde ha en arbetsledare som heter Hanna. Du är lugn, pedagogisk och vi har lärt oss massor." TACK! :)

För egot och självförtroendet behöver man höra sånt här. Att få bekräftelse på att man faktiskt lyckats och gör nått bra. Att känna sig omtyckt och uppskattad. Det värmer.