missthure

Men min väg tillbaka är inte spikrak. Jag va sååå taggad första veckan när jag va tillbaka på jobbet. Även om jag bara jobba 2h så kändes det roligt att få börja. Men möter mer och mer hinder nu i form av skitsnack. Så trött på skitsnack om saker som inte stämmer. Och jag vet inte längre vad jag ska lyssna på och vad jag ska tro på. Ja kan bara va mig själv. Bilda mig en egen uppfattning.

Det är sånna blandade känslor just nu. Möts av varma kramar från kunder jag aldrig trodde skulle komma fram och kramas för dom är glada och se en. Och kollegor som lyser upp och även av dom famnas man av goa kramar. 

Men även dom där blickarna som får en att känna "åh nej, är du tillbaka"

Och på nått konstigt vänster går jag igång på dom blickarna. Dom får mig ännu starkare. Dom får mig att känna "va bra jag är och oj va jag åstakommit nått bra om du känner dig hotad av att jag är tillbaka." 🤔

Absolut är jag en person med åsikter, mycket tyck och tänk. Men jag har också en väldigt ödmjuk sida. jag har lärt mig att inte gå in i en diskution om jag inte vet att jag har rätt. Men ingen är felfri. Jag har inte heller rätt alla gånger. Men om jag tycker att nått är fel. Kan jag inte va tyst. Och det kanske är på Både gott och ont för vissa..

Jag har alltid i min yrkesroll vart målmedveten. Haft ett driv av att suga åt mig information. Utvecklas, lära mig mer. Dela med mig av bra och dåliga erfarenheter. 

Känna mig behövd. Känna att jag kan åstadkomma nått. Det är omöjligt att va omtyckt av alla. Alltid sticker det i ögonen på nån. Men så länge jag vet att jag gjort rätt. Att jag gör nått bra. Då får folk prata och säga vad dom vill. 

Det här är min historia och min sanning. 

Jag fick ett uppdrag i somras att hjälpa till på städ i nyköping. Vad jag inte viste va att det skulle bli min största utmaning någonsin. Att hjälpa till och bygga upp nått som va "lite trasigt". Att börja bygga förtroende och respekt för varandra. Bara att visa att dom blev sedda och hörda.  Och med tanke på smset jag fick för två veckor sen så lyckades jag väldigt bra. Och jag kunde känna mig stolt och nöjd över vad jag prestera under mina 5veckor. Jag skulle kunna skriva en uppsatts om hur sommaren va. Men jag nöjer mig med dom här raderna. Hade jag fått frågan idag om jag skulle göra om det fast jag nu har facit i hand, så skulle jag göra om det. Jag ångrar ingenting. 

Delar med mig igen av smset för två veckor sen.. Detta värmer. Tack ❤️

Efter att ha slitit i 5veckor skjutit en vecka på min semester va det äntligen min tur. 4veckors semester. Hur den va,  ja det är en annan historia.

Vem kunde sen ana att hösten på hemma fronten även den skulle bli en utmaning både jobbet och privat. Manfall, pusslande, om organisation. En ända stor soppa och röra. 

Och sen privat ja, ett förhållande som inte vara längre än 7månader. Men även de är en lång historia...

Mitt sett att glömma sorg är att köra på med nått annat, i mitt fallet blev det i jobb..

Huvudet sa kör på, men kroppen börja skrik nånting annat. 

Jag snitta 5h sömn per natt.

Helt plötsligt börja jag bli rädd för mig själv. För det gick inte längre att styra min egen kropp. 

Konstant tryck över bröstet. Börja glömma bort saker, gick ner i vikt. Tappa hår. Och sjukligt trött.

Minns en kväll jag reste mig från soffan. Skulle ta sista kvällskissen med Bonzo, va allafall tanken.. Men benen bar mig inte. Jag föll ihop på golvet. Kallsvettig. Skakig. Jag minns att jag kröp till toaletten. Där blev jag liggandes en stund. Bonzo kom och putta på mig och la sig bredvid och bara stirra på mig. Jag klara inte av att ställa mig upp. Men stackars hunden behövde ju alla fall få komma ut och kissa. Så sakta börja jag krypa till ytterdörren. Öppna så hunden fick gå ut. Sa åt honom att gå och kissa sen satt jag där på trappen och kunde knappt röra mig. 

Kallsvettig, illamående. Allt bara snurra lyckades få in hunden, kröp upp för trappen till över våningen och la mig i sängen. 

Här kan man ju tycka att alla mina varningsklockor ringde.

Men nej! När jag vakna på morgonen mådde jag bättre. Hade svårt att ta mig upp. Men hade bara en tanke. Jag måste ta mig upp. Jag ska ta mig till jobbet. Fanns inte i min värd att jag skulle va hemma. Fanns inte i min värd att jag va "sjuk" jag tror det gick 2-3veckor efter det som jag sen tillslut blev beordrad att nu går du hem. Och det va för min chef skicka mig till Previa till en beteendevetare. Och det va andra samtalet med henne som hon fick mig att inse att nu måste du börja tänka på dig själv. Nu går du hem.

Utmattad - sååå trött. 

Jag kan idag inte förklara Vad det egentligen va som gjorde att att jag blev så pass dålig att jag behövde va hemma i 3månader. Det här är ett sånt läge man kan uttrycka "det går inte att beskriva, måste upplevas"

Tror inte alla förstår hur jag egentligen mår/mådde.  "Vad hände, varför är hon hemma" la hon sig i för mycket? Peta hon på saker hon inte hade med att göra? Hade hon för stort kontroll behov att hon inte kunde släppa taget? Eller ville hon bara väl, va för snäll, ställde upp för mycke och försökte underlätta för att andra skulle ha det bra och satte alla andra före sig själv?

Många spekulationer. Vem har svaret?

Om man vill veta nått, borde man då inte fråga det till den det berör om hur det ligger till?

3månader, välbehövlig vila. Tankar som snurrar. Man lär känna sig själv lite bättre.

Jag fick byta beteendevetare efter årsskiftet vilket jag är väldigt glad för. Även om första tanten va jätte bra så har jag nu fått en ännu bättre. Så många bra tips och tankar. Rak och ärlig. Fått många bra Verktyg att bära med mig. Jag trodde aldrig jag skulle säga att jag är glad att jag fått gå till en beteendevetare. Men är också lite sorg i hjärtat att jag inte får gå kvar hos henne hur länge som helst. Mars ut sen är det feelgood som gäller. Men då är jag förhoppningsvis på banan helt igen.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer.

Men får räcka så här för denna gång.

Ta hand om varandra. Gå inte bakom ryggen och snacka massor av skit. Va rak och ärlig. Stå för va du tycker. Visa respekt, ta hänsyn. Men va även ödmjuk. Lyssna.

Jag vill bara väl. 

Alla är vi olika och alla uppfattar vi olika. Men man kan också lära av andras olikheter.

Jag har lärt mig mer att uppskatta det jag har. Mina fina vänner, min namne. min underbara familj som stöttar och finna vid min sida. Va skulle jag göra utan er. ❤️

Ni får mig att orka, ni får mig att kämpa och inte ge upp, jag älskar er. ❤️

Don’t give up!